Epigenetiska förändringar gör oss kära?

Jag har tidigare skrivit om hur sorkar används för att studera parningsbeteende. Till skillnad från andra sorkar är präriesorkar monogama; ett beteende som till stor del styrs av signalsubstanserna vasopression och oxytocin. En ny studie som publicerats i Nature Neuroscience och som DN skriver om idag visar att kärlek faktiskt förändrar genuttrycket i hjärnan – åtminstone om man är en präriesork.

Man har alltså kunnat se att när sorkar parar sig sker det så kallade epigenetiska förändringar vilket innebär att genutrycket påverkas. Den nya studien visar också att samma förändring även kunde framkallas på kemisk väg hos sorkar som har fått spendera tid tillsammans (sex timmar) men utan att få para sig. Både parning och den kemiska substansen påverkar gener som reglerar vasopressin- och oxcytocinsignalering i hjärnan. Detta leder i sin tur till anknytning och att sorkarna bildar monogama par.

Det finns studier som visar att både vasopressin och oxcytocin påverkar hur människan knyter an till sin partner. Det är inte omöjligt att epigenetiska förändringar påverkar socialt beteende hos människan. Och vem vet? Snart kanske man lyckas framställa en kärleksdryck som gör att människor blir kära i varandra.

Lämna ett svar