Idag skriver Frida Boisen om hur alltför få forskare är aktiva på sociala medier. Detta blogginlägg är inspirerat av hennes krönika i Expressen.
Som forskare har man två huvuduppgifter: att forska och att undervisa. Utöver detta har man en tredje uppgift som går ut på att man ska förmedla kunskap till allmänheten. Detta kan man bland annat göra via media, vilket ofta är ett bra sätt att nå ut till en stor andel av befolkningen. Men vissa forskare väljer aktivt bort denna möjlighet. Tidigare idag pratade jag med en framstående äldre professor som berättade hur han ofta blivit besviken på hur media rapporterat om hans forskning och hur han blivit bemött av journalister. Det är inte första gången jag hör denna typ av historia, utan detta är ett vanligt sätt att argumentera för varför man väljer att inte prata med journalister om sin forskning. Men idag behöver vi forskare inte längre använda ”gammelmedia” för att utföra vår tredje uppgift – vi kan kommunicera direkt med allmänheten genom sociala medier. Så varför gör vi inte detta i större utsträckning? Jag förstår varför Boisen ställer denna fråga.
Nu kanske jag personligen inte är den typ av forskare som sitter och ”gömmer mig på universitetet”, jag försöker sprida kunskaper om forskning genom att blogga och använder både Facebook och Twitter i detta syfte. Men att börja blogga var inget enkelt beslut från min sida, jag velade länge. Som akademiker får man ingen belöning när man utför den tredje uppgiften. Däremot har man en del att förlora, bland annat sin trovärdighet inför kollegor. Ibland kanske man använder försökdjur i sin forskning och riskerar att bli trakasserad för detta. När jag skrivit om studier som visar fördelar med vaccinationer har jag fått en hel del personlig påhopp som till exempel ”….min son fick autism på grund av såna som dig!”. Då tänkte jag – varför gör jag detta?
Ja, varför gör jag egentligen detta? Jo, för att jag anser att det behövs forskare som kommunicerar vetenskap och jag har fått för mig att jag är bra på att göra just detta. Och även om jag ibland får utstå kritik, får jag också mycket positiv feedback. Genom sociala medier kan man som forskare förstå att det finns en intresserad allmänhet, vilket är väldigt bra för motivationen.
Att kommunicera vetenskap är en forskares ansvar, även om det inte är oproblematiskt att sticka ut hakan och riskera kritik från både forskarkollegor och allmänheten. Men trots att det kan upplevas som tryggt att isolera sig i den akademiska världen riskerar vi forskare då allmänhetens förtroende, dessutom riskerar vi att förlora fokus på det vi faktiskt försöker uppnå – nya kunskaper som kan gynna hela samhället.
Don’t mess with me – I’m a PhD