Den senaste veckan har man kunna läsa kritik riktad mot Cancerfonden för kampanjen ”Nej till cancer”. Syftet med denna kampanj var att informera om att cancer i stor utsträckning går att förbygga med livsstilsval samt att förmedla vad individen själv kan göra för att minska sin cancerrisk. Bland annat har man tillsammans med hippa PR-byråer släppt filmer där TV-personligheterna Kakan Hermansson och Musse Hasselvall ”säger nej” till cancer genom att inte ligga och lata sig på sofflocket.
Kritiken har handlat om att kampanjen skuldbelägger personer med cancer. Att den signalerar att personer som drabbas av cancer borde ha ”sagt nej” till sjukdomen. Denna kritik har resulterat i att Cancerfonden dragit tillbaka kampanjen, vilket man offentliggjorde genom ett pressmeddelande. I pressmeddelandet ber man om ursäkt för att vissa tolkat kampanjen som ett skuldbeläggande men poängterar återigen att kampanjen “bygger på att en tredjedel av all cancer kan förebyggas genom sunda livsstilsval”.
Enligt WHO går mycket riktigt en tredjedel av all cancer att förebygga genom att minska exponeringen för vissa riskfaktorer. Dessa faktorer är till exempel miljögifter, infektionssjukdomar, fetma, rökning och alkoholanvändande samt strålning. Men är verkligen samtliga av dessa faktorer sådant som kan undvikas genom ”sunda livsstilsval”? Kan man säga nej till miljögifter? Kan en sprutnarkoman säga nej till att få infektionssjukdomar? Kan ett barn säga nej till att växa upp i ett radonhus? Även när det gäller rökning kan man ifrågasätta i vilken utsträckning man väljer att röka. Beteendegenetisk forskning visar att huruvida man röker eller inte till 35 procent beror på ens gener. Och vi är väl alla överens om att man inte kan säga nej till sina gener?
En svensk avhandling från 2014 om fri vilja och ansvar sammanfattar att vårt handlande beror på en mängd faktorer såsom gener, uppväxt, samhällsförhållanden och slumpen – vilket är bortom individens kontroll. Det finns med andra ord all anledning att ifrågasätta i vilken utsträckning den enskilda individen kan motverka cancer genom sunda val. Däremot kan samhället göra mycket för att förebygga cancer. Man kan bland annat förebygga livmoderhalscancer genom kostnadsfri HPV-vaccination och screening och man kan tillhandahålla rena sprutor för injektionsmissbrukare. Genom samhällsåtgärder kan man även påverka människors benägenhet att röka, dricka alkohol, motionera, äta sunt och sola – utan att lägga över ansvaret på den enskilda individen.
Jag anser alltså att Cancerfondens kampanj ”Nej till cancer” inte bara var problematisk eftersom den uppfattades som skuldbeläggande utan att den även gav en felaktig bild om vad cancerförebyggande faktiskt handlar om. Cancerfonden får helt enkelt satsa på en ny slogan och en ny kampanj. Varför inte ”Nja till cancer”? Alla älskar ju kompromisslösningar.
[krismöte på Cancerfonden]
“Men om vi säger nja till cancer, då borde väl folk bli nöjda?”
*alla applåderar*
— Emma Frans (@DrEmmaFrans) 5 april 2016
2 kommentarer
Dålig kampanj, helt klart. Bra att de slutade med den. Otroligt skuldbeläggande.
Men om jag får ge några kommentarer kring din text.
Den antyder att individen är hjälplös.
Utifrån mitt jobb har jag märkt en otrolig, Otroligt stark motvilja mot myndigheter och allting som har med staten att göra. Det bubblar av kollidalt silver, LCHF- fanatiker, elallergiker, homeopati, chemtrail i sverige och de syns mer och mer.
Att bara lägga ansvaret på myndigheter kommer att slå åt fel håll tror jag. Jag ser inget problem med att förklara vilka faktorer som ökar risken för olika cancerformer och andra typer av sjukdomar.
Varför ska man sluta med det? Det kanske kan ge ett slags positivt tänk kring ett “sundare” liv. De som väger över och går för långt i sitt försök att undvika cancer är nog oerhört få och de hade nog ändå hakat på något annat som skulle leda in dem på fel väg.
Några procent i sverige kanske, kanske tar till sig information om att rökning alkhol och inaktivitet är dåligt och ändrar sig. Men de flesta kommer inte att bry sig. Jag kan inte för mitt liv tro att helt plötsligt drabbas sveriges befolkning av ångest och börjar dricka vatten på helgen och äter broccoli och går under i depression.
Jag ser inte problemet i det här. Rent praktiskt alltså. (och nu syftar jag på texten som inte kopplar till kampanjen. Utan på arbetet med prevention vad gäller rökning, akohol, inaktivitet, solning etc)
Man kan inte rätt ut bara säga att det går att förebygga en tredjedel av alla cancerfall. Det är en förhoppning, som kan vara sann men det vet vi inte. Man måste i så fall göra en undersökning på kanske 20-30 000 personer där hälften lottas till en påtaglig upplysningskampanj med flera undervisningsträffar. Den andra hälften är kontrollgrupp och med dessa personer gör man ingenting. Sen får man efter 20-30 år följa upp alla dessa personer. Finner man då att antalet cancerfall är drygt 30 % färre i upplysningsgruppen, DÅ kan man, men först då, påstå att en tredjedel av alla cancrar praktiskt går att förebygga. Ingen sådan undersökning är gjord vad jag vet.
En annan sak är att även om cancer även ibland drabbar yngre så är det i hög ålder cancer drabbar. Medelåldern bland män som dör i den vanligaste cancerförmen, prostatacancer, ligger över 80 år. I själva verket är det med stor sannolikhet så att ju äldre vi blir, genom att andra dödsorsaker minskar eller drabbar högre upp i åldrarna, främst hjärt-kärlsjukdomar, så kommer vi ofelbart att få FLER cancerfall. Ju friskare och äldre vi blir – desto mer cancer. “Säg nej till cancer” ? Cancerfonden borde veta bättre än så!