Vi har alla sett dem. Det kryllar av dem på sociala medier. Män som förklarar saker, ofta på ett nedlåtande sätt. Inte alltför sällan handlar det om mindre kompetenta män som förklarar saker för kompetenta kvinnor. Män som sysslar med det vi idag refererar till som ”mansplaining”.
Begreppet mansplaining blev allmänt känt år 2008 då Los Angeles Times publicerade Rebecca Solnits text ”Men Explain Things to Me”. Sedan dess har begreppet kommit att bli vedertaget nätjargong. Och det verkar faktiskt inte som om fenomenet mansplaining är ett resultat av manshatande kvinnors bekräftelsebias – det tankefel som får oss att systematisk ta till oss den information som bekräftar vår världsbil. Det finns många vetenskapliga studier som visar att män pratar betydligt mer än kvinnor, både i klassrum och på arbetsplatser. Det finns också studier som visar att kvinnliga läkare oftare blir motsagda än manliga. Andra studier visar att kvinnor upplevs som mindre kompetenta än män och på Twitter retweetas män dubbelt så ofta.
Men vad är det egentligen som ger upphov till att män ständigt känner sig manade till att förklara saker, ofta för kvinnor som faktiskt är kunnigare än vad de själva är? Solnit beskriver mansplaining som ett resultat av en överdriven självsäkerhet i kombination med enfald och denna förklaringsmodell vilar faktiskt på en vetenskaplig grund.
I december publicerades en studie som visar att män har bättre självförtroende än kvinnor. Studien inkluderade data från en mängd olika länder och en genomgående könsskillnad var tydlig, även om den faktiskt var mest uttalad i Västvärlden. Och vad det gäller enfald finns det också veteskapligt stöd för att män tenderar att överskatta sin egen kompetens. Ett klassiskt exempel är bilkörning. Framför allt yngre män är överdrivet självsäkra bakom ratten trots att det är just denna grupp som är främst representerade i allvarliga trafikolyckor.
I en artikel i Psychology Today sammanfattar professor Adrian Furnham könsskillnader i självuppskattad IQ. Forskningen visar tydligt att män tenderar att genomgående överskatta sin intelligens i betydligt större utsträckning än kvinnor. Särskilt intressant var att de som kraftigt överskattar sin IQ nästan alltid är män. När jag skrev om detta på Twitter bekräftade Mensa Sverige att en större andel av de kvinnor som tar deras test klarar det, jämfört med de män som tar testet.
@DrEmmaFrans Och det syns på att större andel av de kvinnor som gör vårt test klarar sig jämfört med män, som ofta överskattar sin förmåga.
— Mensa Sweden (@MensaSverige) 8 januari 2016
Så hur slipper vi mansplaining? Man pratar mycket om att kvinnor måste få bättre självförtroende. Och visst måste vi kvinnor ha ett tillräckligt självförtroende för att känna att vi duger. Men ett överdrivet självförtroende som får en att överskatta sin förmåga är knappast något kvinnor bör eftersträva. Världen blir inte bättre om kvinnor också överskattar sin förmåga och kompetens. Trafiken blir knappast säkrare om båda könen tror sig vara rallyproffs så fort man fått körkortet i hand. Nej, lösningen här är nog snarare att män måste få en mer realistisk syn på sig själva och sin kompetens. Världen behöver inte inkompetenta kvinnor som förklarar saker, världen behöver ödmjukare män.
Nu antar jag att det finns en hel del (män) som är besvikna på den här texten och trodde att den skulle handla om att män faktiskt är biologiskt programmerade att mansplaina. Alla vet ju att om man är biologiskt programmerad att bete sig på ett visst sätt så innebär detta att man saknar personligt ansvar. Men mitt syfte var inte att ”skylla” mansplaining på vetenskap, utan att bekräfta mansplaining med hjälp av vetenskap.
Men OM jag skulle försöka skylla mansplaining på vetenskap skulle jag hävda att mansplaining är ett resultat av sexuell selektion. Mansplaining är människans påfågelstjärt. Sen skulle jag avsluta med de oerhört provocerande ord jag en gång hört antropologen Helen Fisher yttra ”kvinnans hjärna har skapat dagens man”.
5 kommentarer
Bra bloggat som vanligt!
Som en man som vill förbättra tillvaron för alla runt mig, hur fasen ska jag kunna berätta saker för kvinnor?
Exempel: labbgruppen diskuterar resultat, två tjejer har helt fel, jag säger; ”jag tror inte det var så, jag tror det var så här… för att den reaktionen funkar så här…. håller ni andra med?” utan någon ”lilla gumman”-attityd eller nedsättande ton överhuvudtaget, bara ett påpekande för att driva diskussionen vidare mot målet att hitta en lösning på ett problem tillsammans med hela gruppen, fick senare höra att de tyckte jag mansplainade.
Var det mansplainande? Jag har inte en aning, hör raljerandet över det hela tiden och vill genuint veta så jag kan undvika det om det får andra att må dåligt.
Hej John!
Skillnaden mellan mansplaining (som även sker mellan män, som kommentaren ovan beskriver) är ju när man babblar på utan att vara ödmjuk inför det faktum att andra kan lika mycket eller mer om ett ämne. Att folk har olika uppfattningar händer ju hela tiden och om jag har fel i en fråga är det ju inte upprörande om någon påpekar det. Mansplainandet är när det förklaras saker som redan är självklara. Att påpeka felaktigheter är i sig inte mansplaining. Fråga tjejerna varför de tyckte att du ägnade dig åt det.
Karin:
Som du beskriver det tycker jag att ”mansplaining” i sådant fall blir till lite av en definitionsfråga. Det kan ju vara fördelaktig att ta upp saker som kan tyckas vara självklara så att man är överens om vissa grundläggande principer/premisser (beroende på vad man nu diskuterar). Det behöver inte vara i något annat syfte än för att kunna driva diskussionen framåt.
Håller med Dennis en del. Enligt min erfarenhet finns definitivt ”klassisk” mansplaining på banan, och kommer på mig själv med det ibland. Men det finns definitivt också ett inslag av att det ibland tar hus i helvete om man pratar sakfråga med en kvinna på samma sätt som man är van att problemfritt göra med män.
Att uttrycka sina synpunkter som bestämda påståenden, ”så är det bara”, är mellan män ofta en del av ett slags social dans som de inblandade tycker är rätt kul. Påminner en del om konkurrensinriktat sällskapsspel. Innebär inte alls att man inte lyssnar på vad den andre säger. Men många kvinnor har ingen varken känsla eller förståelse för den sortens kombination av sakfrågediskussion och lekfull kraftmätning. Ofta samma kvinnor som inte förstår, mer allmänt, att det som ser ut som bråk mellan män ofta är glädjefylld lek.
Ett nästan tragiskt missförstånd uppstår ibland när män försöker inbjuda en kvinna till den sortens glädjefyllda dans, och är jättesugen på att höra kvinnans allra bästa motargument och kanske lära sig nåt spännande och riktigt viktigt på kuppen. Men kvinnan bara upplever en aggressiv och mästrande attack.
Lika tragiskt är det när en kvinna bara vill inbjuda till samtal om sakfrågan, och inte är det minsta intresserad av den andra delen av dansen. Men mannen ser det som en inbjudan till ”hela konceptet”. Kanske för att det är det enda sätt att diskutera sakfrågor han känner till.
Bra kommentar av Dennis – kul att du börjat tanka om. Haller med om att män gärna gör detta mot varandra också, kanske som en slags kraftmatning for social dominans. Dock slogs jag av något du skrev: ’Men jag gjorde det mot alla. Man som kvinna. Faktorn som fick mig att låta bli var om jag upplevde att personen i fråga visste mer om det än jag (problematiskt när man möter nya människor).’
Kanske är det så att kvinnor oftare blir mansplainade till, eftersom män mer sällan upplever att kvinnor vet mer om något ämne. Som författaren skrev – så visar studier ’att kvinnor upplevs som mindre kompetenta än män’. Varför detta är fallet kan diskuteras, och det kan sakert ha att göra med omedventna förutfattade meningar etc. Dessutom tror jag att vi kvinnor inte är lika bra att snabbt skjuta fram positionerna och visa att vi vet något – jag tror detta kan ha att gora både med sämre självfortroende som forfattaren skrev, samt att vi inte är lika vana att diskutera på ett mer konkurrensinriktat sätt, som Jonas skriver nedan.