En av förändringarna i nya DSM är att samlarmani har blivit en egen diagnos. Med detta menas inte att maniska samlare tidigare ansågs vara friska, däremot var samlarmani en underkategori inom tvångssyndrom (OCD). Förändringen verkar helt i sin ordning då man har sett biologiska skillnader mellan individer med samlarmani och individer med tvångssyndrom.
I en studie som publicerades förra året i Archives of General Psychiatry (som nu går under namnet JAMA Psychiatry) kunde man se skillnader i hjärnaktivitet mellan individer med samlarmani och tvångssyndrom. Försökspersonerna i studien fick slänga skräppost och gamla tidningar samtidig som en magnetkamera mätte deras hjärnaktivitet. Hos individer med samlarmani aktiverades en region i hjärnan som påverkar beslutsfattning vilket inte hände hos friska försökspersoner eller personer med OCD.
Skillnaden mellan vanligt samlande och smalarmani handlar till stor del om begränsningar i att leva ett normalt liv. En samlarmanisk person har ofta saker från golv till tag som begränsar framkomligheten och det är inte ovanligt att man måste städa undan prylar ett bra tag för att kunna använda spisen eller ligga i sängen.
Min doktorandkollega Volen Ivanov som forskar på samlarmani intervjuades nyligen av Aftonbladet och uppgav då att ca 150 000 svenskar uppfyller diagnoskriterierna. Tillståndet är problematiskt eftersom det ger upphov till ångest och kan ha negativa konsekvenser för det sociala livet. Det finns även exempel på individer som dött när de blivit begravda av sina samlingar.
Som med mycket annat skyller jag mitt stökiga hem på mina barn (den universella ursäkten). Men som ni ser på bilderna nedan är samlarmaniska individers hem ofta mer än bara stökiga. Återigen verkar jag alltså hamna på rätt sida av diagnoskoderna. Gör du?
Dagens låttips: No Letting Go – Wayne Wonder