Kategoriarkiv: Relationer

Det är inte bara lagen som motverkar syskonsex

Liberala ungdomsförbundets (LUFs) förslag om att legalisera syskonsex fick extremt mycket uppmärksamhet på Twitter igår. Min kvalitativa analys visade att varje twittrare drog i genomsitt 1,5 skämt på temat. Bäst var som vanligt Anna Sahlin.

Naturligtvis var det också folk som himlade med ögonen över tramsandet och påpekade att det minsann finns viktigare politiska frågor att uppmärksamma. Det kan tyckas vara en tråkig inställning, men det är ju bra att universums tristaste personer ger sig till känna så att man vet vilka man kan strunta i att bjuda när man har fest.

Hur som helst innebär förslaget att det skulle bli lagligt för syskon över 15 år att ha samtyckessex. Men förmodligen kommer en lagändring inte innebära att syskon börjar ha sex med varandra i någon jättestor utsträckning. Det verkar nämligen som om evolutionen har sett till att det finns biologiska mekanismer som gör att vi inte blir sexuellt attraherade av våra syskon eller personer som vi växer upp tillsammans med. Mekanismen kallas för Westermarckeffekten eller omvänd sexuell imprinting. Man tänker sig att denna effekt uppstår mellan personer som vid en kritisk period i barndomen stått varandra nära, vilket syskon ofta gör. Ibland hör man dock talas om syskonpar som blivit förälskade men då har de ofta inte vuxit upp tillsammans utan till exempel blivit bortadopterade.

Och vad är då syftet med detta fenomen? Jo, man tror att Westermarckeffekten syftar till att undvika inavel. Alla människor går omkring och bär på en del ”dåliga gener” som inte påverkar vår hälsa. Anledningen till att de inte påverkar oss är att de är så kallade recessiva anlag. Detta innebär att generna inte har någon negativ påverkan på vår hälsa eftersom man måste ha de i dubbel uppsättning för att de ska ge upphov till genetiska sjukdomar. Man måste alltså ärva anlaget både från sin mamma och från sin pappa. Om jag är en bärare av ett visst recessivt anlag och går ut och raggar upp en random snubbe på gatan i en relativt stor stad (varför inte en random göteborgare?) är sannolikheten väldigt liten att han bär på samma anlag. Det är således högst osannolikt att vi skulle få en avkomma som hade dubbelt anlag. Om jag istället skulle skaffa barn med en nära släkting är sannolikheten betydligt högre att släktingen har samma anlag som jag och därför ökar risken för genetiska sjukdomar i avkomman. Och ju närmre släkt man är, desto större är risken för genetiska sjukdomar i barnet.

Tack vare moderna preventivmedel behöver sex nuförtiden inte resultera i graviditet. Vilket alltså innebär att syskon idag kan ha sex utan att riskera att få barn med genetiska sjukdomar. Så det finns alltså ingen biologisk anledning till att syskonsex bör begränsas. Å andra sidan kan man ju kritisera LUF för att inte ta hänsyn till oss som vill kunna visualisera andra människor ha sex utan att känna minsta lilla avsmak. Lagstiftningen är redan idag alldeles för slapp i detta avseende. Det borde till exempel vara förbjudet för personer som jag inte vill föreställa mig nakna att ha sex.

(Om du gillar random göteborgare måste du lyssna på Ola Söderholms hyllning till det nu nedlagda kultprogrammet SVT Debatt)

 

Evidensbaserad raggning

Förra veckan var det som ni kanske minns alla hjärtans dag vilket vissa tidskrifter uppmärksammade med att publicera kärleksrelaterad forskning. I tidskriften Evidence-Based Medicine publicerade man en systematisk litteraturöversikt som på ett evidensbaserat sätt försöker sammanfatta forskning angående nätdejting. Syftet var att ta reda på vilka aktiviteter och beteenden på nätdejtingsajter som ökar möjligheterna att få en dejt IRL (in real life). I studien har man på ett systematiskt sätt gått igenom resultat från totalt 86 studier med denna frågeställning.

Resultaten är väl inte direkt förvånande. Chanserna att få en dejt ökar om man har ett bra profilnamn, snyggt profilbild, om man inte använder invecklat språk och om man blandar in lite humor. Forskarna kunde också se att den mest framgångrika kommunikationen innehöll uttryck av genuint intresse. Att spela svår verkar alltså inte vara något framgångsrecept och man kunde också se att snabb utväxling av meddelanden oftare var associerat till att kommunikationen resulterade i ett verkligt möte. För övrigt verkar neggandet (nedvärdera den man raggar på) som Neil Strauss förespråkar i boken the Game inte heller backas upp av evidens, istället var den kommunikation där man undvek att ge kritik den mest framgångsrika.

Enligt översiktsstudien kan du öka dina chanser att få en dejt på följande vis:

  • Välj ett positivt klingande profilnamn och gärna ett som börjar på en bokstav som kommer tidigt i alfabetet
  • Välj en snygg profilbild där du ler
  • Spela inte svår – visa intresse, svara snabbt och försök få till en dejt så snart som möjligt
  • Negga inte utan var trevlig och ge komplimanger
  • Visa att du har humor. Att skriva ”jag är jätterolig” funkar dock inte utan ge uttryck för humor i din beskrivning av dig själv eller i din kommunikation

Det verkar också som om kvinnor anses vara mer attraktiva om de bär rött medan män ökar sina chanser hos det motsatta könet om de har en profilbild där andra kvinnor ler mot honom. Antar att evolutionspsykologerna nickar gillande mot dessa resultat och förklarar detta med fertilitetssignalering respektive intrasexuell konkurrens.

Eftersom jag förespråkar evidensbaserad raggning anser jag sammanfattningsvis att ni kan skippa att läsa the Game och istället lyda dessa råd. Artikeln är för övrigt open access för den som är intresserad av ytterligare detaljer. Happy hunting!

online-dating-profile-flirting-curve-appeal-ecards-someecards2

Attraktivitet – ett objektivt mått?

Det brukar sägas att skönhet ligger i betraktarens öga. Men en ny studie publicerad i PNAS visar att skönhet i stor utsträckning är objektivt och kan till och med uppskattas med hjälp av en linjär modell. Studien visade också att liknande modeller kan användas för att avgöra sannolikheten att en person anses vara vänlig eller dominant.

I möten med nya människor är första intrycket av stor betydelse. På bara några sekunder bildar vi en uppfattning om vilka egenskaper en annan person har. I den nya studien mättes variationer i ansiktsdrag i syftet att utveckla en modell för att förutse vilket intryck man fick av en annan människa med avseende på attraktivitet, vänlighet och dominans. Dessa egenskaper anses vara särskilt viktiga evolutionärt eftersom vänliga personer kan hjälpa vår överlevnad medan dominanta personer kan hota den och när det gäller vår fortplantning är det såklart viktigt att kunna avgöra huruvida man är attraherad av någon eller inte. Modellerna baserades på tecknade ansikten framtagna från 1000 fotografier av kaukasiska ansikten som rankades med avseende på dessa egenskaper. Resultaten visade att människor tenderade att döma ansikten på liknande sätt. Totalt fann man att 58 % av variationen rankningen kunde förklaras bara med den relativa storleken och placeringen av några få ansiktsdrag. Till exempel skattas människor med naturliga leenden som betydligt mer lättillgängliga, medan större ögon är starkast avgörande för attraktivitet.

Kunskaper i Photoshop borde därför prioriteras nuförtiden eftersom selfies avgör vad andra personer tycker om en. Eftersom första intrycket håller i sig spelar det inte så stor roll om du inte lyckas leva upp till dina fotografier i verkligheten. I värsta fall får man väl undvika verkligheten, den stjäl ändå alldeles för mycket tid från ens användande av sociala medier.

T Hartley / PNAS

Attractiveness – an objective measure?

It is often said that beauty is in the eye of the beholder. But a new study published in PNAS shows that beauty is largely objective and can even be estimated using a linear model. The study also showed that similar models can be used to determine the probability that a person is considered to be approachable or dominant.

When meeting new people, first impressions are of great importance. In just a few seconds we form an idea of ​​the qualities a person has. In the new study, variations in facial appearance were measured with the aim to develop a model to predict the impression someone got from another person with respect to attractiveness, approachableness and dominance. These properties are considered particularly important evolutionarily because kind people can help our survival while dominant individuals can threaten it and when it comes to our fertility it is of course important to determine whether you are attracted to someone or not. The models were based on cartoon faces produced from 1000 photographs of Caucasian faces rated with respect to these traits. The results showed that people tended to judge faces similarly. In total, the researchers found that 58 % of the variation in ranking could be explained only by the relative size and position of a few facial features. For example, people with natural smiles were rated as much more approachable, while larger eyes were the strongest predictor of attractiveness.

Knowledge in Photoshop should therefore be a priority nowadays because selfies determines what other people think of you. Because first impressions lasts, it does not really matter if you fail to live up to your photographs in reality. Worst comes to worst, you can always avoid reality; it steals far too much time from one’s use of social media.

Genetiskt lika barn leka bäst

Nyligen skrev jag ett inlägg om assortative mating och genetiska likheter mellan partners. En ny studie i PNAS visar att det är inte bara våra partners som vi är genetiskt lika, vi är också mer genetiskt lika våra vänner än främlingar ur samma population.

I studien undersöktes DNA från nästan 2000 personer med samma etniska bakgrund. Trots att vännerna inte var släkt med varandra kunde man se att de i snitt liknade varandra genetiskt i samma utsträckning som om de hade varit fjärdekusiner. Forskarna bakom studien tror att detta beror på att det varit evolutionärt fördelaktigt att omge sig med personer med liknande egenskaper vilket oundvikligen leder till genetiska likheter. De kunde också se att gener som delades av vänner verkade vara under större positivt selektionstryck än andra gener.

Minst lika var vänner med avseende på gener som påverkade immunförsvaret. Dessa olikheter förklarar man med att det evolutionärt varit fördelaktigt att ha vänner vars immunförsvar skyddar mot andra typer av sjukdomar eftersom det ökat individens överlevnadsmöjligheter.

Precis som när vi väljer partners vet man att människor tenderar att bli vän med personer som liknar dem. Denna studie är dock den första som visar att vi också är genetiskt lika våra vänner. Forskarna bakom studien har också tagit fram en så kallad ”friendship score” som kan användas för att förutsäga sannolikheten för att två individer kommer att vara vänner.

Jag spår i min kristallkula att någon snart kommer att ta fram en ”partner score” för att förutse sannolikheten för att två individer passar för en kärleksrelation. Snart kommer kanske de nätdejtingsajter som matchar individer på ett ”vetenskapligt” sätt inte bara låta kunderna fyller i ett personlighetstest utan också skickar in ett salivprov? Oklart hur mycket detta kommer underlätta jakten på ”den rätta” men upphovsmännen kommer nog med rätt marknadsföring (doktorstitlar och vita labbrockar) kunna skratta hela vägen till banken.

George Romney - The Two Friends

George Romney – The Two Friends

The family we choose

Recently, I wrote a post about assortative mating and genetic similarity between partners. A new study in PNAS shows that it is not only our partners that we are genetically similar to; we are also more genetically similar to our friends than strangers from the same population.

The study examined the DNA of almost 2,000 people with the same ethnic background. Although the friends were not related to each other, they were on average genetically similar to the same extent as if they had been fourth cousins. The researchers behind the study suggest that this is because it has been evolutionarily advantageous to surround yourself with people with similar characteristics which inevitably results in genetic similarities. They also found that genes that were shared by friends seemed to be under a stronger positive selection pressure than other genes.

Friends were least similar in genes affecting the immune system. The explanation for these differences could be that it has been evolutionarily advantageous to have friends whose immune system protects against other types of diseases because it increased the survival chances of the individual.

Just like when we choose partners, we know that people tend to make friends with people who are similar to them. This study, however, is the first to show that we are also genetically similar to our friends. The researchers behind the study have also developed a ”friendship score” that can be used to predict the probability that two individuals will be friends.

I predict that someone will soon develop a ”partner score” to predict the probability that two individuals fit for a love relationship. Soon, maybe the dating sites matching individuals in a “scientific” way will not just make their clients take a personality test but also send in a saliva sample? Although it’s unclear how much this will facilitate the quest for ”the one” but with proper PR (doctorates and white lab coats) the developers will be laughing all the way to the bank.

Troféfrun – en myt?

Jag har tidigare skrivit om assortative mating – att man tenderar att välja en partner som är lik en själv, framförallt är det vanligt att man väljer en partner med liknande utbildningsnivå, religion, etnisk tillhörighet och attraktivitet. Trots detta är de flesta bekanta med begreppet ”troféfru”- vilket innebär att attraktiva kvinnor ofta gifter sig med rika män, oberoende av männens övriga egenskaper till exempel deras utseende. På samma sätt tänker man att rika män söker efter vackra fruar men inte bryr sig om deras utbildning och inkomster. Inom evolutionspsykologin förklarar man detta fenomen med att kvinnor framför allt är ute efter en resursstark partner – något som kan öka de gemensamma barnens överlevnadschanser. I kontrast till detta tänker man att män letar efter unga och fertila kvinnor som kan föra vidare deras gener i så hög utsträckning som möjligt. Med denna förklaringsmodell är det logiskt att äldre rika män har unga och vackra troféfruar.

Resultaten från en ny amerikansk studie publicerad i American Sociological Review föreslår dock att detta fenomen snarast är en myt. Man kan visserligen se att vackra kvinnor är gifta med män som har högre socioekonomisk status (SES) men att detta samband försvinner när man kontrollerar för männens attraktivitet samt kvinnans SES. Det verkar alltså som om attraktiva kvinnor gifter sig med attraktiva män, att män med hög SES tenderar att gifta sig med kvinnor med hög SES och att det finns ett positivt samband mellan attraktivitet och SES. Samband mellan attraktivitet och SES kan ha en mängd förklaringar som lägre BMI eller att man har fördelar på arbetsmarknaden. Det finns även de som hävdar att det finns samband mellan attraktivitet och intelligens, men mer om det någon annan gång…

Jag har länge varit skeptisk till ”troféfru”-fenomenet (som jag själv alltid refererat till som ”sugar daddy”-fenomenet) så jag välkomnar dessa resultat. Min misstanke har dock varit att ”troféfru”-fenomenet kan förekomma i mindre jämställda kulturer och då resurserna är begränsade. Men i en kultur där kvinnor kan försörja sig själva tror jag att de allra flesta kvinnor föredrar en snygg och trevlig man och inte en rik och oattraktiv gubbe.

1896_U_S__Open_Champion_James_Foulis

Trophy Wife – a myth?

I have previously written about assortative mating – that you tend to choose a partner who resembles you, in particularly, it is common to choose a partner with similar educational level, religion, ethnicity and attractiveness. Despite this, most people are familiar with the term ”trophy wife” – which means that attractive women often marry rich men independent of the man’s other characteristics such as their attractiveness. Similarly, it is assumed that rich men are looking for beautiful wives but do not care about their education level or income. Within evolutionary psychology this phenomenon is explained with women preferring a resourceful partner – something that could increase the survival chances of the children. In contrast, it is assumed that men are looking for young and fertile women who can pass on their genes. With this explanation, it makes sense that older, wealthy men have young and beautiful trophy wives.

The results of a new American study published in the American Sociological Review suggest that this phenomenon is a myth. One can certainly see that beautiful women are married to men who have higher socio-economic status (SES), but that this correlation disappears when controlling for men’s attractiveness as well as the woman’s SES. The study show that attractive women marry attractive men, that men with high SES tend to marry women with high SES and that there is a positive correlation between attractiveness and SES. The correlation between attractiveness and SES may have a variety of explanations such as lower BMI or that attractive people have advantages in the labor market. There are also those who claim that there is a correlation between attractiveness and intelligence, but more on that some other time …

I have long been skeptical of the ”trophy wife” phenomenon (that I myself always refer to as the ”sugar daddy” phenomenon) so I welcome these results. Still, my suspicion has been that the ”trophy wife” phenomenon can occur in less gender-equal cultures and when resources are limited. But in a culture where women can support themselves, I think that most women prefer an attractive, charming man and not a rich, unattractive one.

Begränsade resurser och främlingsfientlighet

Ingen har väl kunnat undgå att valet till Europaparlamentet innebar stora framgångar för politiska partier som förespråkar främlingsfientlighet, fascism och nazism. Detta är en väldigt skrämmande utveckling som många förklarar med den ekonomiska kris som pågår i stora delar av Europa. Men finns det någon forskning som stödjer dessa teorier? Jo, det finns faktiskt ett klassiskt försök som studerat hur olika faktorer påverkar det man brukar kalla utgruppsfientlighet (outgroup hostility). Rasism är ett exempel på utgruppsfientlighet där man baserar människors grupptillhörighet på deras hudfärg och sexism är samma fenomen men där grupperingen baseras på kön.

Forskaren Muzafer Sherif utförde klassiska fältexperiment mellan åren 1949 och 1953 där pojkar på sommarläger deltog. Dessa pojkar i tolvårsåldern var från stabila medelklassfamiljer och totalt omedvetna om att de ingick i en forskningsstudie. Studien bestod av tre delmoment där det första gick ut på att dela in pojkarna i två grupper. Andra momentet var en ”friktionsfas” då grupperna fick konkurera med varandra i spel där vinnarna fick ett värdefullt pris. Detta tävlingsmoment resulterade i att båda grupperna utvecklade negativa attityder och beteenden mot de som inte ingick i den egna gruppen. Det sista momentet var ”integrationsstadiet” där man såg att spänningarna minskade när de fick uppgifter som krävde att båda grupperna samarbetade.

Baserat på detta försök drog Sherif en rad slutsatser. Han konkluderade bland annat att fientliga och aggressiva inställning till en utomstående grupp uppstår när grupper konkurrerar om begränsade resurser vilket alltså är i linje med att ekonomiska kriser ger upphov till främlingsfientlighet. Men i Sverige har vi ju inte blivit särskilt drabbade av den ekonomiska krisen, varför går främlingsfientliga partier framåt i Sverige? Tja, det är inte omöjligt att detta beror på de ökande inkomstklyftorna i Sverige som sedan början av 90-talet har vuxit snabbare och mer än i något annat västland. Den relativa fattigdomen har alltså ökat i Sverige trots den ekonomiska tillväxten.

Om man tror att Sherifs studier ger förståelse i hur främlingsfientlighet uppstår kanske de även kan användas för att förstå hur man kan motverka rasism. Sherif menar att det inte räcker med kontakt mellan de olika grupperna utan att fientlighet mellan grupper endast kan ersättas med goda relationer i närvaro av överordnade mål som främjar enade och gemensamma åtgärder. Detta skulle man således kunna tolka som om en välfungerande integration där alla individer får etablera sig och bidra till ett bättre samhälle minskar främlingsfientligheten.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det finns vissa forskningsstöd för att begränsade ekonomiska resurser och en misslyckad integration kan delvis vara förklaringen till varför främlingsfientliga partier är på frammarsch i Europa men även i Sverige.

 

Disponibel inkomst för tiondelen av Sveriges befolkning med högst och lägst inkomster. Källa: SCB via SVT
Disponibel inkomst för tiondelen av Sveriges befolkning med högst och lägst inkomster. Källa: SCB via SVT

Limited resources and Xenophobia

It must have been impossible to miss that the European elections was a big triumph for political parties that advocate xenophobia, fascism and Nazism. This is a very frightening development that many attribute to the economic crisis going on in many parts of Europe. But is there any research supporting these theories? Well, there’s actually a classic experiment that studied how various factors affect what is usually called out-group hostility. Racism is an example of out-group hostility where people’s group identity is based on their skin color and sexism is the same phenomenon but in which the grouping is based on gender.

The researcher Muzafer Sherif performed classical field experiments between 1949 and 1953, where boys at summer camp were included. These twelve-year old boys came from stable middle-class families and were totally unaware about being part of a research study. The study consisted of three phases, and in the first phase the boys were divided into two groups. The second part of the study was a ”friction phase” when the groups were competing against each other in games where the winners received a valuable prize. This competitive element resulted in both groups developed negative attitudes and behavior towards those who were part of the out-group. The last phase was an ”integration stage” where the conflicts between the groups were reduced through tasks that required intergroup cooperation.

Based on this experiments, Sherif drew a number of conclusions. He concluded, among other things, that hostile and aggressive attitude towards an out-group occurs when groups compete for limited resources, which is in line with theories suggesting that the economic crisis results in xenophobia. But in Sweden, we have not been particularly affected by the economic crisis, why are xenophobic parties emerging in Sweden? Well, it is not impossible that this is due to the increasing income inequality that since the early 90s has grown faster in Sweden than in any other western country. Relative poverty has thus increased in Sweden despite economic growth.

If one believes that Sherifs studies provide an understanding of how xenophobia arises perhaps they also can be used to understand how to combat racism. Sherif says that contact between the different groups is not enough but that hostility between groups can only be replaced with good relationships in the presence of superordinate goals that promote united, cooperative actions. This could thus be interpreted as well-functioning integration where all individuals can establish and contribute to a better society reduces xenophobia.

In conclusion, there is some research supporting the notion suggesting that limited financial resources and a failed integration may, in part, explain why anti-immigrant parties are gaining ground in Europe but also in Sweden.

Genetiska likheter mellan partners

Ingen tror väl att det är slumpen som avgör vem som blir ens partner? Nej, man vet sedan länge att vi är mer benägna att bilda par med en person med liknande intelligens, etniskt tillhörighet och politisk åskådning. Men man vet också att man är mer benägen att välja en partner som liknar en genetiskt. Fenomenet som innebär att man är mer benägen att välja en partner med liknande egenskaper (fenotyp) eller DNA (genotyp) kallas ”assortative mating”. I en ny studie i PNAS har man uppskattat i vilken utsträckning försökspersonerna liknade sin partner med avseende på utbildning och DNA.

I studien deltog 825 amerikanska gifta par och man undersökte hur ofta personer som var gifta hade samma utbildningsnivå jämfört med en slumpmässig person från denna urvalsgrupp. Man undersökte också genetiska likheter genom att jämföra 1,7 miljoner enbaspolymorfier (SNPs) – gener som ofta varierar mellan individer. För både utbildning och gener såg man att det fanns större likheter mellan par jämfört slumpmässigt utvalda person. Likheterna i utbildningsnivå var ungefär tre gånger större än de genetiska likheterna. Det fanns också ett tydligt överlapp mellan dessa egenskaper och när man kontrollerade de genetiska likheterna för likheterna i utbildningsnivå minskade detta estimat med 42 %. De genetiska likheterna förklarade endast likheterna i utbildningsnivå med 10 %.

Så varför är det egentligen intressant att ta reda på i vilken utsträckning vi genetiskt liknar våra partners? Jo, när man gör statistiska modellen för att exempelvis beräkna genetiska skillnader mellan individer eller populationer antar man ofta att parbildningen sker slumpmässigt. Jag har tidigare skrivit om de antaganden man gör när man beräknar ärftligheten för en egenskap eller en sjukdom och slumpmässig parning är ett av dessa antaganden. Forskarna bakom PNAS-artikeln föreslår att man bör redovisa hur vanligt det är med assortative mating för en egenskap eller sjukdom då man uppskattar dess ärftlighet, vilket många redan gör.

Sammanfattningsvis är det såklart inte slumpen som avgör vilka som blir kära i varandra. Vi utgår från oss själva och blir tillsammans med en person som passar oss med avseende på längd, intelligens, attraktivitet, osv. Detta innebär således att vi oundvikligt kommer att ha genetiska likheter, även om de är små. Resultaten av denna studie är alltså inte direkt förvånande, däremot belyser det att det kan vara problematiskt att man använder statistiska modeller som antar att parbildningen sker slumpmässigt.

 

Själsfränder - Kerstin Ahlgren

Själsfränder – Kerstin Ahlgren

Genetic similarities between spouses

Nobody believes that chance determines who becomes your spouse, right? No, we have known for a long time that we are more likely to pair up with a person of similar intelligence, ethnic origin and political opinion. But we also know that people are more inclined to choose a spouse who resembles them genetically. The phenomenon, which means that they are more inclined to select a spouse with similar phenotypic traits (phenotype) or DNA (genotype) is called assortative mating. A new study in PNAS estimated the extent to which study subjects were similar to their partners with regard to education level and DNA.

The study enrolled 825 American married couples and examined how often people who were married had the same level of education as compared to a random person from the sample. The researchers also examined genetic similarities by comparing 1.7 million single nucleotide polymorphisms (SNPs) – genes that often varies among individuals. For both education level and SNPs, there were more similarities between spouses as compared to randomly selected individuals. The similarities in education level were about three times larger than the genetic similarities. There was also a clear overlap between these characteristics and when controlling genetic similarity for similarities in educational attainment the estimate was reduced with 42%. By contrast, the genetic similarities explained the similarities in education level by 10%.

So why is it interesting to find out to what extent we are genetically similar to our partners? For instance, statistical model that calculate genetic differences between individuals or populations, it is often assumed that mating is random. I have previously written about the assumptions made when calculating the heritability of a trait or a disease and random mating is one of these assumptions. The researchers behind the PNAS article suggest that one should estimate how common it is with assortative mating for a trait or disease when assessing its heredity, as many already do.

In conclusion, it is of course not chance that determines why some people fall in love. We are more likely to choose a mate who fits us with respect to height, intelligence, attractiveness, etc. This means that we will inevitably have genetic similarities, even if they are rather small. The findings of this study is not directly surprising, however, they illustrate that it can be problematic to use statistical models that assume that mating in random.

Kärlek till alla!

När individer ska skatta attraktivitet hos personer av det motsatta könet som de inte känner baserat på exempelvis bilder kan man se att det finns liten individuell variation i vad som anses vara attraktivt. Kort sagt – samma människor anses vara snygga oavsett vem betraktaren är. Det kan tyckas väldigt orättvist att vissa människor aldrig lyckas väcka någons intresse medan andra personer kan välja och vraka i beundrarskaran. Men en ny artikel i New York Times beskriver forskning som visar att när det gäller långvariga relationer är det inte omöjligt att det finns större variation i vilka som anses var åtråvärda.

Forskarna bakom artikeln har nämligen i egna studier visat att ju bättre man lär känna olika personer desto större blir variationen i vem man anser är åtråvärd. Det finns till och med en studie som visar att bland personer som känner varandra mycket väl finns det i princip ingen korrelation mellan vilka personer som anses vara bra val av partner. Detta innebär alltså att en person kan av vissa uppfattas som totalt ointressant men ändå vara drömpartnern för någon annan.

Igår märkte jag att psykologen Johan Waara hade citerat mig på sin blogg:

”….det är så jävla skönt när forskning visar på det man hade hoppats.”

Eftersom jag säger så mycket minns jag inte att jag sagt/skrivit detta, men det låter onekligen som mina ord. Detta är exempel på forskning som visar något som man gärna vill tro på. Om New York Times-artikeln hävdat att vissa människor var dömda att uppfattas som dåligt partnerval av alla, för alltid, skulle jag förmodligen gått in på Pubmed och kollat om det fanns studier som visade något annat. Men jag nöjer mig så här, för den här gången.  Människor är underbara, kärlek till er alla!

Bild: Capt Kodak / Creative Commons

Bild: Capt Kodak / Creative Commons

Love for everyone!

When individuals are asked to estimate the attractiveness of people of the opposite sex who they do not know based on example images, it is evident that there is little individual variation in what is considered to be attractive. In short – the same people are considered to be good-looking no matter who is ranking them. It may seem very unfair that some people never manage to arouse anyone’s interest while other people can pick and choose from their admirers. But a new article in the New York Times describes research showing that when it comes to long-term relationships, there might be greater variation in who is considered to be desirable.

The researchers behind the article have in their own studies shown that the more you get to know people, the greater the variation in whom you consider desirable. There is even a study showing that among people who know each other very well, there is virtually no correlation between who different individuals consider to have a high partner value. This means that a person can by some be perceived as totally uninteresting but still be the dream partner of someone else.

Yesterday I noticed that the psychologist Johan Waara had quoted me on his blog:

” …. It’s so damn good when research show what you were hoping for.”

Because I say so much I do not remember that I said/wrote this, but it sounds like my words. This is an example of research that show something that one would like to believe. If the New York Times article would have claimed that some people were bound to be perceived as bad mate choice by everyone, forever, I would have probably gone into Pubmed and checked if there were studies that showed the opposite. But I’ll settle for this, this time. People are wonderful, love to you all!

 

Hur otrohet påverkar män respektive kvinnor

Redan för 20 år sedan rapporterade studier att män reagerar starkare på sexuell otrohet medan kvinnor upplever känslomässig otrohet som det värsta sveket. Med evolutionspsykologiska förklaringsmodeller tänker man att denna könsskillnad beror på våra biologiska förutsättningar.

Vi kvinnor kan vara säkra att de barn som vi föder och tar hand om är våra biologiska barn. För män är det inte lika självklart och män ”riskerar” därför att ta hand om barn som inte bär deras gener. Men om en kvinna endast har sexuellt umgänge med en man är denne man garanterat fader till de barn som kvinnan föder. Kvinnor å andra sidan behöver inte oroa sig för att av ”misstag” ta hand om barn som inte är biologiskt deras. Det är dock välkänt att barn som har en pappa som är delaktig i att ge omsorg har bättre förutsättningar för att överleva. Inom evolutionspsykologin tänker man sig att sexuell otrohet inte påverkar faderlig investering i gemensamma barn men att känslomässig otrohet där mannen lämnar sin partner för en ny kärlek kan vara förödande för barnens förutsättningar. Man tror att dessa skillnader mellan könen kan förklara varför män och kvinnor reagerar olika starkt på sexuell respektive känslomässig otrohet. Dessa hypoteser har dock kritiserade, bland annat finns det de som tror att könsnormer förklara skillnaden.

I en ny studie som publicerats i Evolutionary Psychology har man replikerat dessa fynd. I denna studie har man även visat att dessa könsskillnader kvarstå när man kontrollerar för en mängd faktorer, bland annat individens syn på könsroller. Men även om det fanns könsskillnader när man jämför medelvärden visade denna studie att en stor andel av kvinnorna tyckte att sexuell otrohet var värre än känslomässig. På samma sätt tyckte många män att känslomässig otrohet var ett större svek.

Evolutionspsykologin anklagas ofta för att vara sexistisk. Jag tror att orsaken till detta är att man ofta väljer att belysa de relativt små beteendemässiga skillnader som finns mellan män och kvinnor istället för att fokusera på hur lika vi är – som till exempel att både män och kvinnor oftast vill att partnern ska vara trogen.

Bild: Man and woman undergoing public exposure for adultery in Japan - J. M. W. Silver

Bild: Man and woman undergoing public exposure for adultery in Japan – J. M. W. Silver

How infidelity affects men and women

Ever since the early 90s, studies have showed that men react more strongly tn sexual infidelity while women experience emotional infidelity as the worst betrayal. Evolutionary psychologists have suggested that this sex difference is due to our biological differences.

Women can be confident that the children we give birth to and take care of are our biological children. For men, it is not as certain and men are more likely to invest care in children who do not carry their genes. But if a woman only has sexual intercourse with one man, this man is guaranteed to be the father of the children the woman gives birth to. Women on the other hand, do not have to worry about ”mistakenly” taking care of non-biological children. However, it is well known that children who have a father who provides care have a greater chance to survive. Within evolutionary psychology, it is believed that sexual infidelity does not affect paternal investment in mutual children but that emotional infidelity increases the risk of the man leaving his partner for someone else, which can negatively affect the children’s wellbeing. It is believed that these gender differences may explain why men and women react differently to sexual and emotional infidelity. However, these hypotheses have been criticized from those who believe that gender norms explain the difference.

A new study published in Evolutionary Psychology has replicated these findings. This study also shows that the gender differences persist after controlling for a variety of factors, including the individual’s gender-role beliefs. But even if there were gender differences when comparing means, this study shows that a large percentage of the women felt that sexual infidelity was worse than emotional. Similarly, many men found that emotional infidelity was the worst betrayal.

Evolutionary psychology is often accused of being sexist. I believe that the reason for this is that it often selectively highlights the relatively small behavioral differences that exist between men and women instead of focusing on how similar we are – for example, that both men and women usually want our partner to be faithful.

Att förlora en vän på Facebook

Alla som någon gång blivit dumpade vet att detta aldrig är kul och att det ibland är extremt plågsamt. Hur jobbigt det är beror såklart på hur starka känslor man har för personer som dumpar en, men en studie som jag tidigare skrev visade att till och med när man blir dumpad av en påhittad person reagerar hjärnan på samma sätt som när man upplever fysisk smärta.

Men vi tycker inte heller om att bli avvisade av vänner. Att man blir dumpad av en vän som man fysiskt brukar interager med är inte jättevanligt. Men på Facebook är det inte helt ovanligt att man blir ”dumpad”, det vill säga ryker från någons vänlista. I två nya studier har man undersökt varför man väljer att ta bort någon från sin vänlista och hur man reagerar när man själv blir dumpad av en Facebook-kompis.

Den första studien visade att de ”vänner” som en försöksperson var mest benägen att ta bort var tidigare klasskamrater. Den vanligaste anledningen till att man tog bort en vän var att de delade innehåll av polariserad politisk eller religiös karaktär.

Den andra studien undersökte hur försökspersonerna reagerade på att försvinna från någons vänlista. Studien visade att den vanligaste reaktionen var att man blev förvånad. Andra vanliga reaktioner var att man blev irriterad, medan andra mest tyckte att det var lustigt. Det var också ganska vanligt att man blev ledsen.

Sannolikheten att försökspersonen tog illa vid när någon tog bort hen från vänlistan ökade om de hade en nära relation samt om hen var en person som noga övervakade sin vänlista.

Så om ni vill lyckas i det webbaserade sociala spelet och stå kvar på andras vänlistor – se till att dela sånt innehåll som andra vill ta del av – typ bilder på söta katter och YOLO-citat.

sovade-katt
Bild: Ella Mullins / Flickr

Unfriending on Facebook

Anyone who has ever been dumped knows that this is never fun, and that it is sometimes extremely painful. How painful this is depends, of course, on how strong feelings you have for the one who dumps you, but a study that I previously mentioned showed that even when you get dumped by a fictional person, the brain reacts in the same way as when you experience physical pain.

But we do not like being rejected by friends either. Being dumped by a friend who you often physically interact with is not very common. But on Facebook, it is not very uncommon to get ”dumped”, that is getting removed from someone’s friend list. Two recent studies have examined why people choose to remove someone from their friends list and how people react when you get dumped by a Facebook friend.

The first study showed that the ”friends” that were most likely to be unfriended were former classmates. The most common reason for unfriending someone was that they shared content of polarized political or religious nature.

The second study investigated how people reacted when being removed from someone’s friend list. The study showed that the most common reaction was that he/she was surprised. Other common responses were that people was bothered, while others were amused. But it was also quite common that this made someone sad.

The probability of being offended when unfriended was higher if the study participant had a close relationship with the person unfriending him/her and if the study participant was a person who closely monitored his/her friends list.

So if you want to succeed in the web-based social game and not be removed from friend lists – be sure to share content that nobody will get offended by – like pictures of cute cats and YOLO quotes.